Maktlösheten och oron gör mig galen! Har ett vuxet barn som tappat allt hopp. Pratar om att ta sitt liv väldigt ofta. Passar inte in i detta liv säger hon, har vänt ut och in på allt i sina tankar, i smått och i stort. Har kontakt via psyk med psykolog osv, medicineras i nuläget för depression men det hjälper inte. Har en adhd-diagnos som hon ej får medicineras för pga att det finns spår av cannabis i kisset. Min fråga: HUR ska hon få psykiatrikern att förstå att hon MÅSTE få påbörja annan medicinering för att komma upp ur det svartaste av hål, innan hon kan sluta med sin självmedicinering?? Finns det verkligen INGEN medicin dom kan sätta in, även fast det råkar finnas spår i kisset, som ger en liten gnista hopp om livet för att orka sluta röka på? De enda dom tjatar om är att hon måste sluta för annars får hon ingen medicin, i den ordningen, även fast hon är kraftigt självmordsbenägen, det skrämmer mig galet mycket!! Hon VILL sluta, men behöver få påbörja någon medicinering (under de veckor(?!) det tar att få rena prover), för att kunna se en gnista ljus o hopp, för just nu är den lilla stunden av liiiite bättre mående, precis när hon röker detta, vilket känns så hemskt, det ska inte behöva vara ett sånt fruktansvärt lidande att det enda som kan lyfta henne är detta, inte när man vill få hjälp. Efter “ruset” kommer tankarna av hopplöshet tillbaka. Hatar att de ska straffa sig när man söker hjälp för sitt brukande, var finns den akuta hjälpen som behövs i stället för att rasera livet ännu mer genom bestraffning?!! Snälla ge mig råd, känns som jag håller på att gå sönder av förtvivlan!!
